Det finns fiskedrag som vandrat genom generationer av fiskelådor. Fiskedrag som fångat både stora och små fiskar. Fiskar som vuxit och blivit större för varje gång historien berättats om hur de kom upp ur vattnet. Armarna sträckta åt var sida, i ett fysiskt försök att visa hur lång gäddan var. Håvar som var för små, linor som brustit och mothugg som var lika starka som betong.

Sådana minnen lever kvar och många människor har nog ett eller flera barndomsminnen om just en sådan stor gädda. I vissa fall har den där gäddan satt skräck i en hel badstrand. En sörmländsk Nessie, en mardröm för den med tvivel på det rimliga.
Tillvridna fiskehistorier som eskalerat i mytomanins tvära fantasier. Utsuddade bakgrunder i fotografier, för att i sitt yttersta hemlighålla sina bästa fiskeplatser.

Men samtidigt är det rätt charmigt. Jag menar, vi minns och vi för historierna vidare till våra familjer och vänner. Men att avslöja sin bästa ”fiskespot” tillhör inte fiskekulturen och egoismen tar ofta över. Hemligheter hålls korta i leden och sedan är den mest intresserade förseglad och tyst. Att någon annan ska förstöra ens bästa fiske är en komplicerad tanke att hantera och därför är man tyst, det är enklast så. Avslöjar folk sina bästa svampställen? Svar nej.

Men fisket ligger många människor nära till hands, en sommarsyssla för den minst intresserade och ett helt liv för den mest dedikerade. Ett rödvitt flöte guppandes i ljumma sommarvindar, med en rev rustad med metmask med en förhoppning om att någon randig torped ska inmundiga den delikata masken. Ett förenklat uttryck av en randig torped, torde vara abborre, och abborren är för de flesta fiskare i symbios med sommarens varma månader.

För de flesta är sommaren favoriten av årstider, och den ”randiga torpeden” min favorit bland fiskar.

/Mikael Grankvist, Intropris