Inreda åt andra på dagarna och åt sig själv på kvällarna. Att skapa familjens nya hem får Kimonas hjärna på högvarv. Hon längtar efter lugnet och pekar mot tomtgränsen. Där ska en gungstol stå, där ska hon njuta av sjöutsikten och lugnet. Stavstorp är perfekt för hennes ”tredje bebis”.

När Business Life träffar Kimona visar sig hösten från sin finaste sida. Orangea löv pryder marken och på träden börjar gröna löv att gulna, som att de förbereder sig för att falla till marken. Det ser sådär magiskt ut, exakt som man önskar. En lantlig känsla.
Bredvid Kimonas röda hus med stora spröjsade fönster samsas bilar med en grävmaskinist. Här är ytterligare fem husbyggen i full gång. Promenaden till sjön leder förbi en fotbollsplan med grässtrån som glittrar när solen tittar fram. På bryggan som omges av vass är kaffe och bullar det enda vi saknar.

Kimona Aase Boussard
Ålder: 35 fyllda år.
Roll: Kontorschef och arkitekt.
Familj: Fästman och två döttrar.
Fritidsintressen: Basket, bygg och bakning.

”Hur fasen såg det ut egentligen?” tänker Kimona högt och minns rummet i källaren. Som trettonåring hjälpte hon sin mamma att tapetsera och lägga golvvärme samt lärde sig hantera en varmluftspistol. Det kanske var just då, när de ”grejade” i rummet som det rumsliga intresset smög fram. Hon hade aldrig någon tidig dröm om att bli arkitekt. Med högsta betyg i nian tänkte hon bli advokat, men var även inne på att bli lärare samt att satsa på sitt intresse för matematik.
– Jag älskade matematik och kom in på Analytical Finances. Sen tänkte jag: Vad ska jag göra då? Sitta och analysera en massa siffror på en skärm… det är väl inte så kul?

Vid uppropet fanns ingen Kimona. Hon följde sin mammas råd; att jobba med något kreativt, något kul. Starten blev Rumslig gestaltning på Mälardalens högskola – en rolig utbildning som dessvärre inte ledde till ”rätt” examen.
Nästa stopp blev därför Inredningsdesign på Accademia d´Italia i Florens följt av Arkitektur på Kungliga Tekniska Högskolan i Lund och slutligen en examen i Arkitektur på Lunds Tekniska Högskola. Totalt två år inredning och fem år arkitektur. Det ena ledde det andra och Kimona samlade värdefulla kunskaper i resväskan, såsom passande typsnitt för digitalt respektive tryckt material. Även NCS-färger har nästlat sig fast i minnet.
– Utifrån koder kan jag se olika färger.

Sprida risker

Kimona är kontorschef och arkitekt på Tovatt Architects & Planners AB. De är cirka tjugo personer och har kontor i Stockholm och Eskilstuna.
– Under det gångna året har vi sett stora skillnader på bostadsmarknaden och det är något vi arkitekter känner av. Men det gäller att hitta en balans i företaget för att sprida sina risker. Vi är ett företag som arbetar med stad och byggnad, både i Sverige och utomlands. Det är vår metod för att stå pall för både upp- och nedgångar.
I jobbet krävs det att vara organiserad, lösningsorienterad och strukturerad. Det sistnämnda tar även form i Kimonas hem där plastbackar separerar nappflaskor och lock. Hon är uppvuxen med synsättet ”ur kaos föds ordning”. Kimona gissar att fästmannen skulle beskriva henne som ”en riktig organisatör” (dock en lightversion av sin mor). Även som kärleksfull, påhittig och omhändertagande.
– Jag har nog formats en hel del av att jag under hela min uppväxt har delat min mamma och styvfar med familjehemsplacerade, sargade barn. Jag har alltid varit storasyster, extramamma och kanske lite polis.
Hon beskriver en förkärlek till ”strulputtarna”, barn som söker uppmärksamhet på fel sätt. De är inte jobbiga. Tvärtom.

»Jag har nog formats en hel del av att jag under hela min uppväxt har delat min mamma och styvfar med familjehemsplacerade, sargade barn. Jag har alltid varit storasyster, extramamma och kanske lite polis.«

Bollen i korgen

Att sätta andra före sig själv beskriver Kimona som sin sämsta egenskap. Som tonåring var hon en lugn och beslutsam idrottare, det var hennes signum. På elitidrottsgymnasiet hade hon inga problem att hålla löftet om att avstå alkohol under studietiden, i stället tog hon hand om vänner som resonerade annorlunda.
– Basket var ju mitt liv, mitt allt. Jag minns att jag avgudade en tjej för att hon hade så skön inställning till idrotten. Hon kunde gå från en förlust och le. Men jag? Jag slet så mycket att det ibland låste sig. Kontrollbehov, duktig flicka-syndromet, prestationsångest – det var svårt att slappna av.
Med tiden blev hon mer avslappnad och därmed presterade bättre. Ett missat skott var inte längre synonymt med rädsla för att bli illa omtyckt.
Även på jobbet eftersträvar hon väldigt bra resultat. Ibland känner hon sig liten, som vid första mötet med Företagarrådet. Vd:ar, chefer, politiker; ”Vad ska jag säga till dem?”, tänkte hon. Hennes chef lärde henne att se alla människor som just människor, oavsett titel. I dag är det bättre. Mindre prestige. Hon grämer sig inte längre över att inte kunna besvara en fråga, utan finner motivation i att söka efter svaret.

Hjärteprojektet i Arboga

Kimona har arbetat med skolor, förskolor, äldreboenden och bostadslägenheter, en berikande blandning med olika användarperspektiv. För att rita ett skåp är det viktigt att kunna visualisera vem som ska öppna det. Kreativitet och ett öga för små detaljer. Arkitektur finns omkring oss hela tiden, stort som smått, och det krävs ett öppet sinne för att bearbeta intrycken, förklarar Kimona.

Förskolan i Arboga var ett riktigt hjärteprojekt som hon la ner mycket energi på. Ritningarna förblev endast ritningar och det märks att hon finner det oerhört synd. Med handen på hjärtat säger hon:
– Det vore så fint att få den byggd. Man blir ju kär.
Hennes arbete är varierande. Måndagar består av internmöten, projektmöten och avstämningar i Stockholm. Resterande veckodagar ägnar hon åt platsbesök för både nya och pågående projekt, träffa folk och gå på möten. Det blir lite hattigt, förklarar hon och trummar på bryggan. Heldagar på kontoret förekommer också, de är härliga, och ger tid till att ”plöja igenom allt”.

En favoritsyssla, både på jobbet och fritiden, är färgsättning. Kimona utbrister att hon älskar färg. Hon upprepar: Jag älskar färg! I tidigare lägenheter har hon ofta målat om sovrummet bara några timmar efter inflyttning. Nya huset får inte ens se skymten av tapeter.
– Nej, nej, nej. Det ska vara möjligt att måla om redan efter en vecka!
Det är viktigt för äldsta dottern att känna till mammas favoritfärg, och med en gnutta osäkerhet måste Kimona svara: dimrosa. Kanske var det barndomen och Kimonas mamma, med rosa karamellfärg i filen och rosa makaroner, som banade väg för färgintresset. Med starka känslor blir det också hennes största ångest. På rundtur i husbygget får hon stanna till två gånger för att besvara byggarbetares frågor.
– Förra veckan var jag tvungen att ringa trappkillen och välja färg. Jag har dragit på det i flera veckor!

Valet blev en ljus grågrön färg. I huset blir det även blått tak i ett badrum, senapsgult skåp och en regnbåge på väggen i ett av döttrarnas rum. Sovrummet är inte bestämt men det lutar mot en murrig färg på väggar och tak. Bestämt är däremot Kimonas sida av sängen. Höger.
Därifrån ser hon enda ner till sjön.

Låtsaskaffe och ”skums”

Hon återkommer till lugnet. Längtar. En perfekt ledig dag börjar med skratt och mys i sängen med familjen. Därefter familjens älsklingsfrukost: scones med philadelphiaost och björnbärsmarmelad. Även kallat ”skums” om äldsta dottern får bestämma. Dagarna tillsammans vill de sedan spendera utomhus med bad, bygg och mys. Just nu är de hemma mycket i lägenheten.
– Jag är skittrött på att behöva gå till alla
dessa lekparker, suckar Kimona.
Nära husbygget finns både tennisbana och cricketbana, men Kimona dricker hellre låtsaskaffe med barnen. Det tredje ordet yngsta dottern lärde sig, efter mamma och pappa, var just: fika. Ordförrådet har vuxit och numera slutar barnen aldrig prata, säger Kimona och skrattar. Men det finns tid för pussar. Det första och sista hon gör på dagen är att pussa sin fästman och sina döttrar. Förhoppningsvis fortsätter det länge, helst tills barnen fyller arton, säger hon och kramar om benen där hon sitter på bryggan.

Livet fick en ny innebörd när Kimona blev mamma. Hon lärde sig sedan vara rädd om livet när hennes pappa gick bort.
– Från att vara odödlig stod jag där med en fem månaders bebis, utan min pappa.
Det tar inte lång tid för henne att besvara frågan om vad det viktigaste i hennes liv är. Döttrarna.
– Med världen vi lever i och alla hemskheter unga kvinnor utsätts för önskar jag mina döttrar en värdig uppväxt.
När vi reser oss från bryggan och går tillbaka mot huset har temperaturen sjunkit. Mycket. Kimona drar sina rödbruna tröjärmar över händerna och ger en varm hej då-kram.

5 snabba med Kimona
sommar / vinter
sen / tidig
gå upp direkt / snooza
middag på stan / hämtmat i soffan
peppande ord på mejlen / bullar i fikarummet